En hästtjejs vardag

Stallbyte. Nu är det efter lite mindre än två år i i nästan bara ett och samma stall, dags att flytta till ett nytt. Medryttarhästen är densamma som alltid, men ändå är det mycket som kommer bli annorlunda. Jag säger inte att det behöver vara på ett negativt sätt, men visst känns det osäkert med alla nya rutiner som flytten kommer att innebära. Att inte riktigt veta vilka oskrivna regler som gäller i trakten. Vart är det till exempel okej att rida, och var går grannarna i taket om man skulle råkas trava förbi?

Sedan är det ju den här prestationsångesten som förnyelsen innebär. Nya människor, som man måste visa vad man går för. För ve och fasa, om de skulle tycka att man var en lat slarver! Nej, nu är det slut på att sopa in dammet i ett hörn, slut på spillet av hö i stallgången och finito med ridning på stallplanen. Sådant man liksom tagit förgivet på det gamla stället, allt sådant kan jag glömma.

Dessutom är det över med sovmornarnas tid. Varannan helig söndag, är det utsläpp av hästar som gäller. Och jag kan bara glömma slökvällar framför tv:n, två hästar ska tas omhand och ridas när jag ändå är där ...

Ha! Som att jag kommer ha tid med allt det där, på EN OCH SAMMA KVÄLL?! Inklusive pluggande av läxor från skolan, projektarbete, middag ...  Jo, medryttarhästens ägare har i alla fall tänkt att jag ska hinna allt detta. Något säger mig att hon får tänka om. Och jag med, som mer eller mindre tagit på mig allt det där jag nämnde. Optimist? 

Knappast någon har väl missat att jag varit väldigt sugen på att köpa rosa ridstövlar från Tretorn. Några sådana finns ju som bekant inte, men nu har Tretorn en tävling som går ut på att man ska designa en egen ridstövel. Passade mig såklart jättebra och resultatet ser ni ovan. "Pink dream" såklart! ;-) Rösta gärna på mig här om ni liksom jag saknar en rosa stövel!

Som medryttare sedan snart två år tillbaka (på en och samma ponny), känner jag mig både grymt ouppskattad och utnytjad. Jag står och betalar en anselig summa pengar, nu för en ponny som inte går att rida pga. fång. Samtidigt får jag förfrågningar från ägaren: "Klockan åtta på morgonen kommer hovslagaren till andra hästen, kan du vara där och ta emot?". Till saken hör den, att det är samma häst jag nyss blivit nekad att rida när jag frågade, eftersom att jag ändå är tvungen att åka till stallet på morgonen tre dagar den veckan och annars bara spruta in en spruta i medryttarponnyns mun.

Borde jag vara tacksam för det jag faktiskt får? Borde jag känna mig priviligerad? Jag gör inte det, eftersom att jag har förmånen att se saken från perspektivet som både medryttare och hästägare.

Om jag utgår från mig själv och den tiden jag var den som var hästägare, var jag då alltid fruktansvärt tacksam om någon över huvud taget kunde ställa upp och rida min häst en enstaka gång när jag inte hade tid. Att ta betalt för det var det ju aldrig tal om, snarare tvärtom i så fall! Jag tror verkligen inte att alla hästägare förstår att det är de som är lyckligt lottade om någon pålitlig person kan ställa upp och ta hand om deras älskade häst. Att medryttaren haft tur, är det ju aldrig någon tvekan om men hur ofta hör man att det är tvärtom? Jag anser att det är ett enormt privilegie att få ha en medryttare som funkar med hästen och som man  inte behöver känna någon oro att släppa iväg sin häst med, och hade jag haft det skulle jag ta mycket väl vara på den möjligheten. Speciellt om man själv inte har tid för sin häst sju dagar i veckan borde man väl göra allt för att få ha kvar sin ovärdeliga hjälp? Medryttaren ger dig möjlighet att över huvud ha häst, inte att förakta, så ta en funderare över i vems intresse det ligger att det fungerar?

Att jag sedan anser att man inte över huvud taget ska ha häst om man ständigt lämpar över ansvaret på någon annan, är en annan historia. (Vilket jag får uttala mig om eftersom att jag själv gav upp hästägandet just av den anledningen).

För några dagar sedan satt jag upp på ett fantastiskt snyggt halvblod, en toppenhäst på alla sätt. Men kanske inte för mig. Det var nog ungefär i den vevan jag insåg på allvar att man faktiskt helt enkelt inte passar på alla hästar, hur fina de än må vara. Och att jag, kanske över huvud taget inte ska sitta på den typ av häst som de flesta andra har.

Jag började än en gång längta efter den där nätta lilla nordistravaren jag drömmer om lite då och då. Min typ av häst. För trots allt finns det mycket som är viktigare än höga poäng på dressyrbanorna eller att klättra i klasserna på hoppbanorna. Att hitta, en vän för livet som man trivs med och älskar gränslöst. Som man passar med och hör ihop med.

Det kommer nog aldrig bli jag och halvblodet, inte på allvar. Visst fungerar det väl hyfsat, men det är aldrig någon som kommer se på oss och säga "Gud så bra ni passar ihop!" eller "Det kommer alltid vara ni!"- för så enkelt är det helt enkelt inte, jag känner bara inte den där lyckan när jag sitter upp.

Jag har aldrig heller känt mig så bra som just när jag sitter på en nordistravare. Det är nog inte svårare, än att det är min grej och det jag ska gå emot strömmen och satsa på! Det jag kan som inte ALLA andra gör lika bra.

I förrgår var jag och tittade på dressyrtävlingar och till min stora glädje var där en nordsvensk travare med som omväxling från alla halvbloden. Och vilken häst sedan! Snygg och välutbildad var den, gick lika fint som vilken annan häst som helst och visst stack den ut ur mängden!

Så kom prisutdelningen, där det förkunnades att två stycken hade lika många poäng och båda låg på tredje plats. En av dem var nordisen. Men tydligen var det då det allmänna intrycket som räknades för att avgöra vem som skulle få tredjepriset, och vilken av hästarna tror ni domarna bedömt gett bäst intryck?

Det alldagliga, bruna (?) halvblodet fick tredjepriset medan den ståtliga nordisen fick nöja sig med en fjärdeprisrosett som kunde hämtas i sekretariatet senare. Det alldagliga bruna halvblodet flippade ur totalt på prisutdelningen och gav inte alls ett särskilt trevligt intryck vad jag såg.

Är hästsporten verkligen så orättvis, att bara de nätta halvbloden får synas på prisutdelningar? Att det är helt förbjudet, för en alldeles fantastisk nordis att putta ner något av dem från prispallen? Jag tycker det är sorgligt om inte alla, oavsett vilken hästras man rider, ska ha samma möjligheter på dressyrtävlingar. Ja, allra minst på LC nivå som denna klassen faktiskt var!

Kanske är det dags att se över bedömningsmetoderna och utrota den, ja hästrasism rentav, som råder på tävlingsbanorna? Jag är så förbannat trött på standardhästarna, de nätta fuxhalvbloden som regerar dressyrvärlden. Nog är det väl på tiden att släppa in även kallbloden i matchen, och visa upp lite mångsidighet!
 
Alla skall ha rätt till lika behandling och lika möjligheter utan att plånbokens storlek ska styra vilka som placerar sig bäst på tävligar!


Eller?

Är grymt sugen på lite ny, häftig ridutrustning. Men, jag väntar fortfarande på att ett par rosa ridstövlar ska dyka upp på marknaden. Tretorn har ju till exempel i många färger, så varför inte även rosa? Det skulle vara hur fint som helst alltså!

Nej, bäst skulle det väl vara om man kunde tillverka sin egen utrustning. Stora visioner har jag, men att göra slag i saken och lära sig göra allt det jag skulle vilja, det är nog lättare sagt än gjort. Men vem vet, en dag kanske?

Fram till inte alls särskilt länge sedan hade jag min fasta åsikt om sporrar. De ska inte användas om man inte har full koll på vad man gör och är en otroligt erfaren och duktig ryttare. Men helst ska de inte användas alls.

Så helt plötsligt sa en tränare till mig att jag borde ha ett par. Jaha, så mycket för de värderingarna. Jag glömde allt och köpte ett par. Sporrar.

Igår kom jag på tävling. Dressyr. Hästen vägrar gå mot läktaren, tjurar och trilskas. Allt jag har i hjärnan är att få fram den till varje pris. Borta är allt annat. Vett och förstånd. LB-debuten (träningstävling) slutar i en helvetesritt. Värst är det för hästen som tvingas gå med en ryttare som inte alls behärskar det där med sporrar i pressade situationer. Ryttaren, är jag. Och som jag skämdes efteråt. Ångrade mig.
 
Aldrig mer.

Idag roade jag mig på Svenska ridsportförbundets resultatsida med att kolla vad diverse kända ryttare har för licensnummer. Eller okej, egentligen var det som var min plan från början, men jag tyckte det var lite intressant. Upptäckte nämligen att de som rider i "eliten" har väldigt låga licensnummer. Malin Baryard har till exempel 11 och Rolf-Göran Bengtsson 12. Själv har jag ett femsiffrigt nummer. Kan det  helt enkelt vara så att nummrens antal har att göra med ens "status" helt enkelt? I så fall är min väldigt låg.

Och så en fråga, vem fan är det egentligen som har nummer ett?

Sitter och ser på Uppdrag granskning just nu och passande nog för mig handlar det om hästar och en person vid namn Veronica Larsson som lurat flera hästägare. Det gick till så att hon köpte hästar som "sällskapshästar", lurade i hästägarna historier om hur bra det ska få det. Och sedan, förmodligen slaktade dem eftersom att hon är ägare till Sveriges största hästslakteri och fyra av fem hästar försvunnit spårlöst. En var bevisligen slaktad på slakteriet. Själv vägrar hon redovisa en annan version än den som Uppdrag granskning berättar.

Så när jag såg Veronica Larsson (om hon nu heter så i verkligheten) där hon satt i sin bil på tv. Då tänkte jag, att jag faktiskt inte skulle tvekat att slå hennes bil sönder och samman, så förbannad blev jag över det hon gjort. Hur kan man vara så elak och hjärtlös som hon? Jag blir så arg!

Så till alla som funderar på att sälja sin häst, dubbel eller trippelkolla de eventuella köparna för att försäkra er om att hästarna verkligen får det bra! Var inte så förbannat godtrogna och lita på allt ni hör! För om ni är det, kan det gå illa för hästarna. Är för en gångs skull glad att jag vet var mina gamla pollar befinner sig, även om jag kanske inte alltid varit så nöjd med det annars. Men i jämförelse med vad som kunde ha hänt med dem, får jag väl skratta mig lycklig.

Sitter och drömmer blandannat om mörkblå Tretorn-ridstövlar. Förut ville jag ha ljusblå, men nu har jag tänkt om och kommit fram till att det inte är lika snyggt trots allt. Inte lika praktiskt heller för den delen. För ridutrustning ska trots allt vara praktiskt också, man ska känna att man kan röra sig fritt i den utan att behöva vara rädd för att smutsa ner sig.

För övrigt kan jag för tillfället inte komma på särskilt mycket mer att skriva om, så istället slänger jag in en lågupplöst bild med video-kvalitet, från förra torsdagens ridpass.


Dagens outfit: Gröna, helskodda ridbyxor av okänt märke. Svart icke ridjacka. Nötta gamla ridskor. Billig, svart rihjälm. Silversporrar med läderremmar från Häst och fritid. På hästen: Svart Wintec-sadel. Svart träns av okänt märke. Svarta benskydd från Globus (?). Svartgrönblårutigt schabrak av okänt märke. Lyxigt värre. Not. 

Ni vet ett sådant ridpass då alla bitarna plötsligt bara faller på plats, och känslan av att äntligen förstå infinner sig? Just så kändes det för mig idag när jag red ut på en långtur med Hero som hoppade och studsade glatt i galoppen. Förutom att det var så oerhört härligt, så gick det äntligen upp för mig hur man ska vinkla fötterna för att de inte ska stå utåt! Det gick suveränt, så fantastiskt jättebra!
 
Att vadmusklerna värker nu, det tar jag bara som ett gott tecken på att jag faktiskt använt dem och jag förstår att det nog inte alltid kommer göra såhär ont. För när jag börjat bygga upp de där musklerna ... Då jävlar ska ni få se på supersits!

Nu var det länge sedan jag skrev sist, men på begäran av mina få trogna läsare ska jag nu göra ett försök att damma av bloggen och återuppta hästbloggandet på nytt. Med förnyade krafter och förnyad inspiration kan det väl inte gå annat än bra?

 Jag mjukstartar väl med en kort Vill ha lista för att sedan övergå till lite mer intressanta inlägg.

På första plats på min lista hamnar dessa fantastiska Soubirac - Centaure Jumping ridstövlar i kalvskinn. Just love them!


På andra plats hamnar ... En jättefin storhäst med ännu större kapacitet och utvecklingsmöjligheter. Bild saknas tyvärr eftersom att jag inte valt någon specifik. Denna härnedan kan dock få visa vad jag menar. Här nedan alltså, en gammal bild på från ett av de mest intressanta ridpass jag någonsin varit med om.




En sak har dessa två saker på min lista gemensamt. De är dyra. Snuskigt dyra. Men fina. Fantastiskt fina. Och för tillfället ouppnåeliga för min del, tyvärr. Men någon gång, då!

Red ut barbacka med medryttarpollen idag, det var länge sedan sist jag red barbacka så jag tyckte det var på tiden eftersom att det endast främjar ens ridning! Själv har jag ridit jättemycket barbacka förut, i början var jag inte så gammal utan minns att jag en gång trillade av sju gånger under ett ridpass på sommarponnyn, en annan gång något år senare åkte jag av i alla fall fyra gånger i snön under ett barbackapass med hal overall en vinter. Men efter dess har det blivit oändligt många fler turer utan sadel lite då och då, och nuförtiden åker jag sällan i backen. Inte ens idag när medryttarpollen blev livrädd för något, gjorde en helomvändning och for upp på en hög snökant så trillade jag av, vilket jag kan tacka min numera väldigt bra balans för.

Under de senaste två åren har jag trillat av endast två gånger. Den första för inte så vansinnigt länge sedan på framridningen till min lokala hoppdebut, ponnyn fick för sig att bocka efter ett litet hinder som han tagit sig över för första gången den dagen, sadeln åkte på snedden och jag åkte i backen men var dock uppe igen fortare än någon hunnit blinka, med ponnyn förvånad bredvid mig fast i tyglarna som jag höll. Andra gången jag föll av var bara någon vecka senare på ett barbackapass på ridbanan. Jag hade halvlånga tyglar och slapp stil, kom i trav (tror jag) och när ponnyn fick för sig att göra en tvärkastvändning gled jag av ganska så odramatiskt. Annars har jag klarat mig från avfallningar trots mycket hoppning på ponnyer som tvärstannat framför hindren utan förvarning. Allt pga. att jag tränat upp balansen såpass bra genom att rida jättemycket barbacka.

Visst, man ska inte rida barbacka varje dag förstås, sadeln finns till för att fördela vikten jämt över hästen och ska inte underskattas. Men någon gång då och då skadar det inte att skippa sadeln och träna balansen. För även om det är skumpigt och ostadigt just då så ger det så himla mycket i längden!

Det finns inga undanflykter för att låta bli, så kasta nu sadlarna och våga prova utan! Börja lugnt, öka fart och arbete succesivt, tillslut kommer du inte ens märka att du rider utan sadel :-)

För övrigt är jag nog en av de få som kan skryta med att jag tävlat dressyr barbacka en gång. Året var 2002, ponnyn var en B och klassen en LD, nivån var klubb och ponnyns sadel hade blivit stulen vid ett inbrott. Men en bra insats, det tycker jag ändå att jag gjorde och jag minns fortfarande hur förvånad jag blev när jag inte blev placerad! Det fanns faktiskt de som trodde jag skulle bli det :-P "Bra sits och balans trots barbackaridning" var i alla fall kommentaren som stod att läsa på programmet jag fick tillbaka sedan. På den gamla goda tiden.

Nuförtiden får man väl såvitt jag förstått inte ens rida barbacka på ridskolor pga. att försäkringen inte gäller om man inte haft rätt utrustning på hästen. Dumt, för det är otroligt nyttigt! Och sedan känslan och självförtroendet man får när man sutit kvar på en häst barbacka fast den kickat, bockat eller när man klarat av att hoppa ett hinder utan stöd av en sadel, det är så otroligt härligt!

Första gången jag tävlade var med min dåvarande sköthäst. Jag var väl kanske 10-11 år gammal och ponnyn var en B-ponny. Jag kan inte direkt säga att jag minns det så jätteväl, men ponnyn var pigg och jag flög av och gjorde en snygg vurpa en bra bit bort efter ett hinder. Det ska väl nämnas att jag inte hoppat så mycket före den tävlingen och jag hade väl inte direkt någon rutin att skryta med!

Ponnyn jag red då tävlas i alla fall flitigt nu med sin nuvarande ägare med en massa vinster och placeringar, så jag är stolt över att ha varit skötare på den! :-)

Har börjat titta mig runt efter potentiella sommarjobb för 2009. Kanske verkar det tidigt att börja redan nu, men det gäller väl att vara ute i god tid. Vill såklart ha ett sommarjobb som har med hästar att göra, allra roligast skulle det vara om jag kunde hamna i ett utbildningsstall för ponnyer, men ska jag vara ärlig har jag inga större förhoppningar om att det kommer bli så. Konkurrensen om hästsommarjobben är stenhård, hur bra man än försöker låta (utan att ljuga) är det svårt att sticka ut från mängden av stalltjejer.

Förmodligen lär jag inte få ett hästrelaterat sommarjobb över huvud taget, om jag ska vara realistisk. Men drömma, det går ju alltid.

Och råkar du behöva en sommarjobbare kan du ju lämna en kommentar i bloggen så hör jag av mig ;-)

Uteritt i mörkret blev det med medryttarpollen idag eftersom att klockan hann bli en del innan jag slutat skolan. Mörkt innebär att jag håller mig till de upplysta vägarna i byn, dvs. i husområden så det är tur att det är ute på 'landet' och ingen klagar på en! Själva ridningen gick i alla fall ungefär som vanligt, till en början lite småjobbig men när jag jobbat honom ett bra tag, lösgjord och fin.

Tror det var i juli (?) jag red någon annan häst än medryttarpollen sist. Får erkänna att det kan kännas lite enformigt ibland, det hade inte skadat att rida lite andra hästar då och då för att variera sig så jag inte glömmer bort att alla hästar faktiskt inte kan ridas på samma sätt ;-) Men jag har gjort mitt val och nu är det som det är, vilket inte är så dåligt det heller om än kanske lite hämnande för utvecklingen. Tror dock jag lär få tid att ta igen det längre fram i livet, om jag inte trillar av pinn hastigt och lustigt :-P

Både igår och idag har jag haft den fantastiska förmånen att rida min medryttarhäst. Igår var han visserligen jättekonstig i stallet, ville inte stå stilla och verkade jättespänd, tror dock att det kan ha berott på att han har överskottsenergi för idag var han mycket lugnare!

I ridningen (uteritt) har det hur som helst blivit väldigt mycket till att ställa, böja och flytta samt göra mycket halter och övergångar osv. eftersom att ponnyn tittade på rätt mycket annat och kändes lite spänd. Så jag fick mest tänka på att försöka få honom uppmärksam på mig och lösgjord. Det fanns mycket annat att titta på, lekande barn och skotrar, men trots det måste jag säga att det gick ganska bra ändå- mot slutet i alla fall!

Såg för övrigt på bilder och videos på en tjej och hennes häst idag. Hästen var jättepigg och spänd, lösgjord var den inte för fem öre. Satt frustrerat och önskade att jag fick ta itu med den där stackars ponnyn och få den ordentligt fin och avslappnad. Visst, jag borde kanske inte sitta och tro att jag skulle göra det bättre än ponnyns ägare ... Men jag tror faktiskt att jag skulle det!

Det finns så mycket okunnighet inom hästvärlden, ungar får dyra ponnyer och allt de bryr sig om är att hoppa högt och vinna tävlingar. Sedan att ponnyerna bara rusar omkring, spända som fiolsträngar, det är inget de reflekterar över- huvudsaken är ju att de hoppar, gärna ofta och ju högre desto bättre. Hur länge de ponnyerna håller kan man ju fråga sig, och hur länge det dröjer innan de börjar protestera mot sin situation.

Men om man skulle påpeka för någon av ponnyungarna att de faktiskt inte rider sin ponny bra, då kan man genast förvänta sig att få en hel drös av dennes kompisar emot sig som berättar för en att denne äger på att rida sin ponny. För huvudsaken är ju att man kan hoppa högt, det är väldigt statusfyllt.

Nej, jag tror på mycket varierad ridning med ständigt lösgörande arbete. Man kan inte sitta och traggla i ett ridhus sju dagar i veckan, man kan inte tokgaloppera ute sju dagar i veckan och man kan aldrig strunta i att jobba för att få sin häst avspänd och få den att arbeta på rätt sätt. Är man inte medveten om detta ska man över huvud taget inte ha häst, något som speciellt många ungdomar inte förstått.