En hästtjejs vardag

Fram till inte alls särskilt länge sedan hade jag min fasta åsikt om sporrar. De ska inte användas om man inte har full koll på vad man gör och är en otroligt erfaren och duktig ryttare. Men helst ska de inte användas alls.

Så helt plötsligt sa en tränare till mig att jag borde ha ett par. Jaha, så mycket för de värderingarna. Jag glömde allt och köpte ett par. Sporrar.

Igår kom jag på tävling. Dressyr. Hästen vägrar gå mot läktaren, tjurar och trilskas. Allt jag har i hjärnan är att få fram den till varje pris. Borta är allt annat. Vett och förstånd. LB-debuten (träningstävling) slutar i en helvetesritt. Värst är det för hästen som tvingas gå med en ryttare som inte alls behärskar det där med sporrar i pressade situationer. Ryttaren, är jag. Och som jag skämdes efteråt. Ångrade mig.
 
Aldrig mer.

Idag roade jag mig på Svenska ridsportförbundets resultatsida med att kolla vad diverse kända ryttare har för licensnummer. Eller okej, egentligen var det som var min plan från början, men jag tyckte det var lite intressant. Upptäckte nämligen att de som rider i "eliten" har väldigt låga licensnummer. Malin Baryard har till exempel 11 och Rolf-Göran Bengtsson 12. Själv har jag ett femsiffrigt nummer. Kan det  helt enkelt vara så att nummrens antal har att göra med ens "status" helt enkelt? I så fall är min väldigt låg.

Och så en fråga, vem fan är det egentligen som har nummer ett?

Sitter och ser på Uppdrag granskning just nu och passande nog för mig handlar det om hästar och en person vid namn Veronica Larsson som lurat flera hästägare. Det gick till så att hon köpte hästar som "sällskapshästar", lurade i hästägarna historier om hur bra det ska få det. Och sedan, förmodligen slaktade dem eftersom att hon är ägare till Sveriges största hästslakteri och fyra av fem hästar försvunnit spårlöst. En var bevisligen slaktad på slakteriet. Själv vägrar hon redovisa en annan version än den som Uppdrag granskning berättar.

Så när jag såg Veronica Larsson (om hon nu heter så i verkligheten) där hon satt i sin bil på tv. Då tänkte jag, att jag faktiskt inte skulle tvekat att slå hennes bil sönder och samman, så förbannad blev jag över det hon gjort. Hur kan man vara så elak och hjärtlös som hon? Jag blir så arg!

Så till alla som funderar på att sälja sin häst, dubbel eller trippelkolla de eventuella köparna för att försäkra er om att hästarna verkligen får det bra! Var inte så förbannat godtrogna och lita på allt ni hör! För om ni är det, kan det gå illa för hästarna. Är för en gångs skull glad att jag vet var mina gamla pollar befinner sig, även om jag kanske inte alltid varit så nöjd med det annars. Men i jämförelse med vad som kunde ha hänt med dem, får jag väl skratta mig lycklig.

Sitter och drömmer blandannat om mörkblå Tretorn-ridstövlar. Förut ville jag ha ljusblå, men nu har jag tänkt om och kommit fram till att det inte är lika snyggt trots allt. Inte lika praktiskt heller för den delen. För ridutrustning ska trots allt vara praktiskt också, man ska känna att man kan röra sig fritt i den utan att behöva vara rädd för att smutsa ner sig.

För övrigt kan jag för tillfället inte komma på särskilt mycket mer att skriva om, så istället slänger jag in en lågupplöst bild med video-kvalitet, från förra torsdagens ridpass.


Dagens outfit: Gröna, helskodda ridbyxor av okänt märke. Svart icke ridjacka. Nötta gamla ridskor. Billig, svart rihjälm. Silversporrar med läderremmar från Häst och fritid. På hästen: Svart Wintec-sadel. Svart träns av okänt märke. Svarta benskydd från Globus (?). Svartgrönblårutigt schabrak av okänt märke. Lyxigt värre. Not.