En hästtjejs vardag

Vad gäller min stallgarderob finns där en salig blandning av märken och jag har inte direkt något speciellt märke som jag absolut måste ha. Cavallo tycker jag dock om, hur coolt är det inte att ha ridbyxor som har dragkedjan på sidan istället för rakt fram som på vanliga ridbyxor? Jag tycker om det i alla fall, så jag har två par sådana ridbyxor! :-D Jacson är också ett märke som jag tycker om, de har en del riktigt snygga kläder, har blandannat en blå-vit jacka därifrån och ett par varma ridskor (som dock är lite för stora ...).

Annars är jag ingen märkesnörd, hööks fungerar fint för mig och de vanligtvis dyrare sakerna jag äger har jag snubblat över på osannolika reor som bara tycks drabba mig. Mina måttbeställda cavalloridstövlar snubblade jag till exempel över på en marknad och det känns nästan pinsamt att prata om vad jag köpte dem för. Men oddsen för att hitta ett par ridstövlar, och att detta enda par passar just mig alldeles perfekt? Med tanke på att jag brukar vara för kort för alla stövlar händer det nog en gång på millionen. Men det gäller att ha tur ibland och ha ögonen öppna! :-)

Nu skulle jag bara behöva ha den enorma turen att trilla över vinterridstövlar till vrakpris, gärna fårskinnsfodrade. Det där med att rida med ridskor på vintern fungerar inte riktigt för mig känner jag, det känns oseriöst på något sätt! Synd är det bara att jag måste måttbeställa om jag ska ha rejäla vinterridstövlar, och ni vet ju vad man säger. Smakar det, så kostar det.

Idag blev det (som vanligt) att åka till stallet direkt efter skolan. Medryttarhästen har verkat lite orolig i stallet på sistone och inte velat stå stilla, idag upptäckte jag när jag stod och borstade honom att det sprakade konstigt mellan borsten och hans päls och förstod att jag säkert gett honom en massa stötar utan att jag märkt det (då jag har vantar på mig). Inte konstigt att den stackars ponnyn inte kände sig bekväm med att stå stilla! Eländes elände det här med vinterpäls som är som upplagt för elektriska stötar, vad ska man göra åt det annat än att blöta borsten lite då och då? Ibland känns det inte ens som att det hjälper!

Ridturen blev i alla fall mer lyckad än jag väntat mig och det berodde mest på att det fallit mer snö under natten, den har blivit bättre packad och därför har underlaget blivit bättre och det gick att rida mer ordentligt. Blev dock uteritt idag igen eftersom att ridbanans underlag fortfarande är skit. Ponnyn var i alla fall rätt pigg för dagen (vilket han för övrigt är i princip alltid) och det blev mycket trav framförallt, bra att han får springa av sig lite fett- det behövs kan jag då säga!

Nu ska jag bara hoppas på att det kommer ännu lite mer snö och att hovslagare snart akutinkallas för att sätta på snösulor på ponnyn. Hoppas!

Okej, jag trodde verkligen att jag gillade rosa och ville ha in det i ridsporten! Men då tänkte jag kanske inte riktigt på det här sättet. Kollektionen är skapad av en föredetta playboymodell och jag trodde allvarligt att jag skulle skratta ihjäl mig när jag såg kreationerna! Såg mer ut att vara till barbies än till vanliga människor och hästar om jag får säga vad jag tycker, men mest av allt såg det ut som vanliga kläder. Och man vill ju faktiskt inte att folk ska tro att man gått på Lindex barnavdelning och shoppat sina ridkläder, eller?


Men tro inte att DET DÄR var det värsta, vänta bara tills ni får se ridkläderna!

Typiskt! Hade verkligen hoppats mycket på kläderna när jag läste om dem i Hippson-tidningen, men det föll mig verkligen inte i smaken! Kan ingen skapa något som är rosa på ett lite mer smakfullt, hästigt och moget sätt?

Om vi ska snacka drömhästar, så måste jag få säga att Blue Hors Matine som rids och tävlas av Andreas Helgstrand, är en häst som jag gärna dreglar en stund över. Tror aldrig jag sett en häst som gör alla svåra rörelser med en sådan otrolig lätthet, bara svävar ju fram på dressyrbanorna och ryttaren är inte heller särskilt dålig för den delen!

Hoppas såklart att jag någon dag får rida en sådan häst men de är nog väldigt sällsynta, säg en på ... Miljarden? Nå ja, drömma kan man ju alltid! :-)

Tänk egentligen förresten! När andra tonårstjejer sitter hemma och drömmer om Johan Palm så sitter jag och dreglar över Blue Hors Matine, en häst ... Vad tänker alla andra tonåringar med egentligen, är det bara jag som är normal?!

Söndag klockan 15.00 på ettan är det World Cup dressyr från Stockholm International Horse Show, det tänker i alla fall jag se. Är bara så frustrerad över att jag inte kan åka till Globen och se allt på plats, det hade verkligen varit en upplevelse! Men nu får jag istället hoppas att allt sänds på tv någon gång i framtiden.

Men något år ska jag i alla fall åka dit!

Innan jag blev medryttare på ponnyn jag rider idag, var det egentligen tänkt att jag skulle köpa egen häst efter något år som hästlös och med ytterst tillfälliga medryttarhästar. Men efter att ha provridit några hästar utan att hitta den rätta dök en annons upp på en som sökte medryttare, nyfiken som jag var tänkte jag att det ju inte skadade att provrida, och det har jag aldrig fått ångra!

Grejen när man letar medryttarhäst är att man inte bara kan ta första bästa. De första jag hade innan den jag har nu stod tex. för långt bort, jag tyckte villkoren var för dåliga i och med att jag inte fick hoppa med dem osv. Visst hade jag kunnat nöja mig med det, men jag är glad att jag istället inte gav upp och tog första bästa utan istället vågade tro på att det fanns något som passade mig bättre. Jag hittade då en ponny (perfekt då jag ville ta vara på mina sista ponnyår) som många gånger känns som min egen häst, jag kan inte komma på något jag inte får göra med honom och ser därför inga begränsningar. Faktum är att jag inte förstår hur det skulle kunna vara bättre att ha egen häst när jag har en sådan underbar medryttarhäst!

Jag tycker helt klart att det kan vara bra att bli medryttare som alternativ till egen häst, men då ska man som sagt känna att man är nöjd med villkoren, för visst är livet för kort för att nöja sig med något man egentligen inte alls är särskilt nöjd med?  Är man inte nöjd är det inte ett dugg kul att rida en häst som inte är ens egen, men om man kommer överens med både hästen och dens ägare kan medryttare vara det bästa man kan bli!

För hästägare som funderar på att skaffa medryttare gäller samma sak, man ska aldrig nöja sig med någon som sköter hästen dåligt eller inte passar ihop med hästen du har. Som hästägare kan man ofta välja och vraka bland personer, så ta chansen och hitta den absolut bästa för just din häst! :-)

När jag börjar fundera lite insér jag att det blivit en hel del inlägg om travare och det låter som att jag tycker att de är de enda hästarna värda att ha. Men givetvis är det inte så och jag dömer aldrig hästen efter rasen, alla halvblod hoppar ju till exempel inte bra och alla varmblod fungerar inte på travet. När jag letar häst/medryttarhäst tittar jag alltid på individen och struntar i rasen, för alla är ju olika! ;-)

Nu tänkte jag berätta om några av de härligaste hästarna jag någonsin haft turen att rida.

'Billy' var den första hästen min familj ägde. När han kom till oss var jag elva år gammal, han var femton och omkring 164 cm i manken medans jag däremot var rätt kort för min ålder. Men tro inte att det hindrade mig från att rida på honom, han var världens snällaste häst och jag hade inga problem med att galoppera runt på honom, hoppa små skutt och tävla någon liten dressyr klubbtävling (där vi kom tvåa). Någon snällare häst har jag varken före eller efter träffat på, det var verkligen så att alla kunde rida honom! Pappa skuttade med honom ibland, mamma satt också upp lite då och då och jag och min lillebror kunde skritta ut två på honom (medans mamma gick bredvid). Han var helt enkelt en underbar allroudhäst och jag önskar att vi fått ha honom längre.

'Gurre' var den andra hästen som kom i min familjs ägo. Vid det laget var jag väl tretton år, han var nog tolv och omkring 155 cm i manken. Hoppad, nej det var han väl inte direkt när vi köpte honom men däremot dressyr och westerntränad, riktigt fin, lätt i handen och känslig för hjälperna. Någorlunda utbildad var han också och kunde både skänkelvikningar, fram- och bakdelsvändningar. Jag kämpade med att lära honom hoppa, idag hoppar han enstaka hinder på en meter (dock inte med mig eftersom att han numera är såld). I alla fall en av de mest speciella hästar jag träffat, på ett bra sätt.

'Kvicken' blev min när han var ca 152 cm i mankhöjd, fem år gammal och jag tretton. Jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att rida ut på honom de första gångerna, för stark var han och kunde inte särskilt mycket eftersom att han bara var riden ca 20 gånger innan. Men det hindrade inte mig från att kämpa på och även om han aldrig blev särskilt "ostark" blev det bättre och bättre och han var världens snällaste, ställde upp på alla tokigheter jag hittade på! Voltige, tolkning, hoppning så småningom och allt vad man nu kan tänka sig. Han var så otroligt positiv till allt och gjorde alltid sitt bästa. Hopptävlingar på klubbnivå blev det också några gånger, en förstaprisrosett knep vi i en ca 70-80 cm hoppning och något enstaka hinder på en meter skuttade vi också över. Hur som helst, förmodligen kommer jag aldrig mer träffa en så fantastisk häst, numera står han på en kurs och lägergård och är en omtyckt häst bland deltagarna.

'Peppe' och 'Chatte' var två hästar som jag under en kortare tid var medryttare på. De hade båda lätt för att gå i form och var ganska lättridna båda två. Trygga och säkra, snälla och välutbildade kanske främst i dressyr. Jättehärliga hästar båda två.

'Frodo' var en underbar femtonårig hingst som jag hade turen att få provrida en gång. Otroligt välutbildad, jättefint byggd och en riktig dressyrdröm- väldigt lätt i handen och lyssnade fint på hjälperna. Hoppade bra också, utan tvekan men utan att bli stark för den delen. En av de mest välridna hästar jag någonsin suttit på!

'Vesslan' var en annan häst som jag red en gång. Rätt stor men inte ett dugg svårriden för den skull, hade inga problem att gå i form och hade riktigt trevliga gångarter osv. även om han inte kommit jättelångt i utbildningen då jag red honom. Snäll och trevlig häst i alla fall!


Dessa hästar har en sak gemensamt, de är alla travare- kallblod och varmblod. Kanske kan det lite bättre få er att förstå min enorma kärlek för travare som ridhästar? Jag hoppas verkligen det! Har ridit rätt många hästar i mitt liv, men travare är verkligen något speciellt!


Till vänster: Varmblod. Till höger: Kallblod.

Fick en anonym kommentar på mitt inlägg om travare som jag skrev igår. Ska därför försöka ge ett svar på det nu.

Från en anonym: Tror säkert att en travare kan bli en rätt okej ridhäst. Har själv hoppat en travare (som aldrig ens var startad) men det skiljer sig något så fruktansvärt i gångarter tyvärr. Usch inte bekvämt nånstans.

Sen skulle jag själv aldrig lägga ner den tid + pengarna det tar för att få en travare "bra".

Om man har argumentet att en travare är billigare att inhandla såå kanske man ska tänka om. Visst den är billigare, men tänk på all jävla tid du måste lägga ned, plus alla tränarpengar. För tränarhjälp, det lär man behöva. Så skulle aldrig råda någon att köpa en travare och försöka göra om till ridhäst.


Jag tänkte börja med att påpeka att det inte spelar så stor roll vilken häst man köper, man kommer alltid att behöva söka hjälp av tränare eftersom att man aldrig blir fullärd. Dessutom tror jag att jag nämnde i det tidigare inlägget att jag heller inte tycker att man ska köpa travare som ridhäst om man inte har en lång erfarenhet av hästar och utbildning, för det krävs som sagt mycket kunskap för att utbilda en travare. Och tid, det måste man lägga ner på vilken häst som helst, unghäst eller travare spelar ingen roll, alla hästar är tidskrävande. ´

Men om man har kunskap och tålamod och inte har för avsikt att rida några jättehöga klasser fungerar travare utmärkt, och kan helt klart bli lika fina som vilken annan häst som helst- det har jag sett flera exempel på och då är det absolut långt ifrån alla av dessa travare som haft särskilt dåliga gångarter också.

Jag skulle aldrig skrivit inlägget och talat mig varm för travare om jag inte vetat exakt hur fina de faktiskt kan bli och hur härliga de är. Men det är kanske inget man kan förstå om man inte sett de riktiga praktexemplaren ...

//Bea.

Jag upphör aldrig att förvånas över människors okunskap. Idag läste jag till exempel på en sida där det var en som trodde att hästtjejer sitter hemma i soffan och äter ostbågar hela dagarna! Och hur ofta möter man inte folk som tror att hästtjejer är feta och fula? Det händer titt som tätt, och lika ofta får jag höra att ridning väl inte ger någon motion.

För det första, om man har häst sju dagar i veckan och dessutom ska gå i skolan/jobba, när ska man då ha tid att sitta hemma som en annan soffpotatis?

För det andra, ridning ger en massa motion och muskler. Upplysningsvis har även andra idrottsmän förstått det nu och använder ridningen som ett komplement till andra sporter.

Och för det tredje, finniga och feta stalltjejer är oerhört sällsynta. Tvärtom har vi en förmåga att se rätt sunda och friska ut eftersom att vi rör mycket på oss och vistas utomhus en hel del också.

Så kan vi inte en gång för alla slå hål på den felaktiga bilden för hur en stalltjej ser ut? Den är så fullkomligt löjlig att det inte är klokt!

Även en blogg som handlar om hästar måste väl se någorlunda snygg ut i designen, tänkte jag och satte mig för att designa ihop en bloggdesign. Så jättebra vet jag inte om det blev, men det duger väl i alla fall! :-) Kommentera gärna bloggdesignen och ge förslag på vad jag kan förbättra!

Efter det första inlägget jag skrev i bloggen har jag fått många (okej, två ...) positiva kommentarer om travare som ridhäst. Det verkar som att allt fler upptäcker fördelarna med dem, men för er som inte redan gjort det tänkte jag nu lista alla bra saker med ridtravare (utifrån mina egna erfarenheter) och försöka övertyga även er om hur fantastiska de faktiskt är.

Sju anledningar att älska ridtravare:

1. De är billiga i inköp.
2. Oftast är de vana vid stressig tillvaro (om de tävlat trav).
3. Lägger man ner tid på dem kan de bli lika fina att rida som vilken annan (dyr) häst som helst.
4. De går att köra/tolka med om man vill ha lite variation från ridningen.
5. Ofta är de lättlastade eftersom att de är vana vid att åka ut på travtävlingar.
6. Många av dem är lätta att hantera.
7. www.nordiskridhast.se (gillar du inte ridtravare [kallblod] när du tittat där så är du inte värd att kallas hästmänniska!).

En anledning att inte köpa ridtravare:

1. Brist på erfarenhet (då de ofta är oridna och kan bli starka kräver de en viss tidigare erfarenhet av hästar).


Väg fördelarna mot nackdelarna. Men om den enda nackdelen jag kunde komma på stämmer in på dig så bör du vänta med att köpa en travare som ridhäst till du kan mer om hästar. För som sagt, de kräver kunskap. Precis som alla hästar!


Travare blir lätt starka när det kommer till ridning. Kunskap krävs!

Jag är egentligen ingen prylnerd, men ibland händer det att jag sitter och surfar runt bland olika hästsportbutiker på nätet och dreglar över läckra prylar som sticker ut lite bland denna hästvärld av mörkblått och brunt. Rosa tycker jag om, i alla fall små detaljer eftersom att jag misstänker att jag passerat åldern då det var okej att gå klädd i helrosa utstyrsel. Men jag har till exempel ett rosa ridspö från hööks och funderar på att inhandla lite mer rosa hästgrejor också.

Synd är bara att medryttarponnyn är en valack, för inte kan man sätta rosa utrustning på en kille, till min stora förtret. I och för sig är det nog tur det, för gud vet hur min ekonomi sett ut då! Förmodligen på botten eller minus. Så jag får väl vara glad över att det inte är ett sto jag är medryttare på och nöja mig med mitt rosa spö och kanske rosa sporrar så småningom. Om det inte dyker upp nya, revulotionerande rosa ridstövlar förstås- för då ska jag ha dem också, kosta vad det kosta vill!


På Ponnyprakt.se finns det mycket rosa hästgrejor.

Idag red jag ut på ponnyn jag är medryttare på. Snön har lagt sig som ett vitt täcke över norrland och det hade blivit en fantastisk ridtur om det inte varit för att ponnyn inte hade några snöutkastare! Resultatet blev alltså att han fick små snöstyltor under hovarna som gjorde det nog så halt för honom att gå ibland, ansträngande måste det varit också och säkerligen inte bra i längden. Värst av allt är nog att han blev skodd för två veckor sedan, så kanske dröjer det innan snösulorna kommer på plats, men jag hoppas inte.

Själva ridturen blev dock ganska givande trots allt. Var på kurs i helgen och red en halvtimme för tränare vilket gav en del aha-upplevelser för min del. Bara det där med att jag ska tänka på att våga släppa efter på den tygeln han stretar mot och inte vill gå ut på fyrkantsspåret ordentligt, istället för att sitta och streta tillbaka i den, det gör jättestor skillnad- och det till det bättre! Kombinerat med en stark innerskänkel fungerar det nämligen utmärkt. Tänk att det behövs så små saker för att det ska ske en stor förbättring!

Skulle för övrigt åkt till en hästaffär och inhandlat ett par sporrar idag. Ett hjälpmedel som jag länge varit emot så vida man inte är 100% säker på vad man håller på med, men då mer som en slags "statuspryl", icke nödvändig om man verkligen kan rida. Kursen i helgen gav mig dock lite nya perspektiv på saken och jag insåg att det nog ibland kan vara bättre att rida med sporrar än att sitta och nöta med skänklarna så att hästen tillslut kanske struntar i dem. Helt klart värt att tänka på. Men jag håller fast vid att man verkligen ska veta vad man sysslar med för att använda sporrar- stadig skänkel och många års erfarenhet av ridning tycker jag är ett måste och det är tyvärr för ofta jag ser barn/ungdomar som inte alls borde ha det enligt min åsikt. Men det är bara vad jag tycker.


Förmodligen kommer jag aldrig förstå vitsen med 'taggsporrar' dock. Det måste väl ändå vara en statuspryl? För utseendets skull

Jag har länge känt att jag saknat att inte kunna blogga så mycket som jag velat om hästar i min andra blogg. Därför har jag nu skapat denna hästblogg och här kommer jag att skriva om mitt liv som hästtjej.

Känner att en liten presentation av mig själv är på sin plats och tänkte däför bara börja detta första inlägg i min nya blogg med att berätta lite kort om vad jag är för en.

Bea, det är jag. Jag är född 1991 och sedan nästan precis ett år tillbaka medryttare på en härlig liten C-ponnygrabb på fem år, men hästar har jag hållt på med nästan så länge jag kan minnas, i alla fall börjar det bli tio år sedan jag satte min fot på en ridskola för första gången.

Sedan dess har jag ridit regelbundet och även hunnit med att ha egen häst och hästar med familjen eftersom att jag växt upp i en familj där hästintresset alltid funnits även hos mina föräldrar. Min lillebror rider dock inte, tror hans ridintresse tog slut en gång för många år sedan då han skumpade av en snäll liten b-ponny. Där gick ridsporten kanske miste om en ny Jan Brink, då min lillebror med sina långa ben och sitt blonda hår haft förutsättningar att bli det om intresset funnits där.


Pappa, på ett praktexemplar till varmblod. Denna har vi dock aldrig haft i vår ägo.

Men nu var det mig själv jag skulle prata om, har en förmåga att sväva utanför ämnet ibland. Hur som helst, travare är hästar som står mig varmt om hjärtat eftersom att familjen haft både varmblod och kallblod och jag har sett prov på hur fina de verkligen kan vara, och en framtidsdröm som jag har är att någon gång verkligen få möjlighet att utbilda kanske allrahelst en kallblodstravare för att se hur långt det är möjligt att komma med den. Men det blir ett senare projekt i så fall, nu räcker min begränsade tid till att vara i stallet två-tre dagar i veckan och då passar medryttarhäst alldeles förträffligt. Ska jag ha egen häst igen ska jag veta att jag har tid med den sju dagar i veckan!


Jag, på en nordistravare familjen ägde för några år sedan. Riktigt trevlig häst!

För övrigt tävlar jag lite smått också, det har hittils blivit två lokala tävlingar för min del- en hopp och en dressyr, men då hästen jag tävlar är såpass ung och min tävlingsrutin inte sträcker sig längre än till de många klubbtävlingar jag deltagit i under mina år som hästtokig, så har några makalösa resultat ännu inte uppnåtts men jag hoppas att det kanske kan komma så småningom. Är i alla fall en allroundryttare som tycker att hoppning och dressyr är precis lika roligt som att rida ut, och ansér att alla "grenar" kompletterar varandra och är nödvändiga för att hålla hästen glad och positiv.

En kort presentation av mig själv var det va? Men nu har ni kanske även lyckats få en vag uppfattning om mina värderingar och en föraning om vad bloggen kommer att handla om och i vilken stil den kommer att gå i. Gillar ni det, så läs jättegärna!

Nu ska jag avsluta det här inlägget, men jag återkommer inom kort med fler! :-)
//Bea.