En hästtjejs vardag

Nu tänkte jag berätta om några av de härligaste hästarna jag någonsin haft turen att rida.

'Billy' var den första hästen min familj ägde. När han kom till oss var jag elva år gammal, han var femton och omkring 164 cm i manken medans jag däremot var rätt kort för min ålder. Men tro inte att det hindrade mig från att rida på honom, han var världens snällaste häst och jag hade inga problem med att galoppera runt på honom, hoppa små skutt och tävla någon liten dressyr klubbtävling (där vi kom tvåa). Någon snällare häst har jag varken före eller efter träffat på, det var verkligen så att alla kunde rida honom! Pappa skuttade med honom ibland, mamma satt också upp lite då och då och jag och min lillebror kunde skritta ut två på honom (medans mamma gick bredvid). Han var helt enkelt en underbar allroudhäst och jag önskar att vi fått ha honom längre.

'Gurre' var den andra hästen som kom i min familjs ägo. Vid det laget var jag väl tretton år, han var nog tolv och omkring 155 cm i manken. Hoppad, nej det var han väl inte direkt när vi köpte honom men däremot dressyr och westerntränad, riktigt fin, lätt i handen och känslig för hjälperna. Någorlunda utbildad var han också och kunde både skänkelvikningar, fram- och bakdelsvändningar. Jag kämpade med att lära honom hoppa, idag hoppar han enstaka hinder på en meter (dock inte med mig eftersom att han numera är såld). I alla fall en av de mest speciella hästar jag träffat, på ett bra sätt.

'Kvicken' blev min när han var ca 152 cm i mankhöjd, fem år gammal och jag tretton. Jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att rida ut på honom de första gångerna, för stark var han och kunde inte särskilt mycket eftersom att han bara var riden ca 20 gånger innan. Men det hindrade inte mig från att kämpa på och även om han aldrig blev särskilt "ostark" blev det bättre och bättre och han var världens snällaste, ställde upp på alla tokigheter jag hittade på! Voltige, tolkning, hoppning så småningom och allt vad man nu kan tänka sig. Han var så otroligt positiv till allt och gjorde alltid sitt bästa. Hopptävlingar på klubbnivå blev det också några gånger, en förstaprisrosett knep vi i en ca 70-80 cm hoppning och något enstaka hinder på en meter skuttade vi också över. Hur som helst, förmodligen kommer jag aldrig mer träffa en så fantastisk häst, numera står han på en kurs och lägergård och är en omtyckt häst bland deltagarna.

'Peppe' och 'Chatte' var två hästar som jag under en kortare tid var medryttare på. De hade båda lätt för att gå i form och var ganska lättridna båda två. Trygga och säkra, snälla och välutbildade kanske främst i dressyr. Jättehärliga hästar båda två.

'Frodo' var en underbar femtonårig hingst som jag hade turen att få provrida en gång. Otroligt välutbildad, jättefint byggd och en riktig dressyrdröm- väldigt lätt i handen och lyssnade fint på hjälperna. Hoppade bra också, utan tvekan men utan att bli stark för den delen. En av de mest välridna hästar jag någonsin suttit på!

'Vesslan' var en annan häst som jag red en gång. Rätt stor men inte ett dugg svårriden för den skull, hade inga problem att gå i form och hade riktigt trevliga gångarter osv. även om han inte kommit jättelångt i utbildningen då jag red honom. Snäll och trevlig häst i alla fall!


Dessa hästar har en sak gemensamt, de är alla travare- kallblod och varmblod. Kanske kan det lite bättre få er att förstå min enorma kärlek för travare som ridhästar? Jag hoppas verkligen det! Har ridit rätt många hästar i mitt liv, men travare är verkligen något speciellt!


Till vänster: Varmblod. Till höger: Kallblod.