Hästägare, känn er lyckliga om någon vill hjälpa
Som medryttare sedan snart två år tillbaka (på en och samma ponny), känner jag mig både grymt ouppskattad och utnytjad. Jag står och betalar en anselig summa pengar, nu för en ponny som inte går att rida pga. fång. Samtidigt får jag förfrågningar från ägaren: "Klockan åtta på morgonen kommer hovslagaren till andra hästen, kan du vara där och ta emot?". Till saken hör den, att det är samma häst jag nyss blivit nekad att rida när jag frågade, eftersom att jag ändå är tvungen att åka till stallet på morgonen tre dagar den veckan och annars bara spruta in en spruta i medryttarponnyns mun.
Borde jag vara tacksam för det jag faktiskt får? Borde jag känna mig priviligerad? Jag gör inte det, eftersom att jag har förmånen att se saken från perspektivet som både medryttare och hästägare.
Om jag utgår från mig själv och den tiden jag var den som var hästägare, var jag då alltid fruktansvärt tacksam om någon över huvud taget kunde ställa upp och rida min häst en enstaka gång när jag inte hade tid. Att ta betalt för det var det ju aldrig tal om, snarare tvärtom i så fall! Jag tror verkligen inte att alla hästägare förstår att det är de som är lyckligt lottade om någon pålitlig person kan ställa upp och ta hand om deras älskade häst. Att medryttaren haft tur, är det ju aldrig någon tvekan om men hur ofta hör man att det är tvärtom? Jag anser att det är ett enormt privilegie att få ha en medryttare som funkar med hästen och som man inte behöver känna någon oro att släppa iväg sin häst med, och hade jag haft det skulle jag ta mycket väl vara på den möjligheten. Speciellt om man själv inte har tid för sin häst sju dagar i veckan borde man väl göra allt för att få ha kvar sin ovärdeliga hjälp? Medryttaren ger dig möjlighet att över huvud ha häst, inte att förakta, så ta en funderare över i vems intresse det ligger att det fungerar?
Att jag sedan anser att man inte över huvud taget ska ha häst om man ständigt lämpar över ansvaret på någon annan, är en annan historia. (Vilket jag får uttala mig om eftersom att jag själv gav upp hästägandet just av den anledningen).
Borde jag vara tacksam för det jag faktiskt får? Borde jag känna mig priviligerad? Jag gör inte det, eftersom att jag har förmånen att se saken från perspektivet som både medryttare och hästägare.
Om jag utgår från mig själv och den tiden jag var den som var hästägare, var jag då alltid fruktansvärt tacksam om någon över huvud taget kunde ställa upp och rida min häst en enstaka gång när jag inte hade tid. Att ta betalt för det var det ju aldrig tal om, snarare tvärtom i så fall! Jag tror verkligen inte att alla hästägare förstår att det är de som är lyckligt lottade om någon pålitlig person kan ställa upp och ta hand om deras älskade häst. Att medryttaren haft tur, är det ju aldrig någon tvekan om men hur ofta hör man att det är tvärtom? Jag anser att det är ett enormt privilegie att få ha en medryttare som funkar med hästen och som man inte behöver känna någon oro att släppa iväg sin häst med, och hade jag haft det skulle jag ta mycket väl vara på den möjligheten. Speciellt om man själv inte har tid för sin häst sju dagar i veckan borde man väl göra allt för att få ha kvar sin ovärdeliga hjälp? Medryttaren ger dig möjlighet att över huvud ha häst, inte att förakta, så ta en funderare över i vems intresse det ligger att det fungerar?
Att jag sedan anser att man inte över huvud taget ska ha häst om man ständigt lämpar över ansvaret på någon annan, är en annan historia. (Vilket jag får uttala mig om eftersom att jag själv gav upp hästägandet just av den anledningen).
Kommentarer
Trackback
