En hästtjejs vardag

För några dagar sedan satt jag upp på ett fantastiskt snyggt halvblod, en toppenhäst på alla sätt. Men kanske inte för mig. Det var nog ungefär i den vevan jag insåg på allvar att man faktiskt helt enkelt inte passar på alla hästar, hur fina de än må vara. Och att jag, kanske över huvud taget inte ska sitta på den typ av häst som de flesta andra har.

Jag började än en gång längta efter den där nätta lilla nordistravaren jag drömmer om lite då och då. Min typ av häst. För trots allt finns det mycket som är viktigare än höga poäng på dressyrbanorna eller att klättra i klasserna på hoppbanorna. Att hitta, en vän för livet som man trivs med och älskar gränslöst. Som man passar med och hör ihop med.

Det kommer nog aldrig bli jag och halvblodet, inte på allvar. Visst fungerar det väl hyfsat, men det är aldrig någon som kommer se på oss och säga "Gud så bra ni passar ihop!" eller "Det kommer alltid vara ni!"- för så enkelt är det helt enkelt inte, jag känner bara inte den där lyckan när jag sitter upp.

Jag har aldrig heller känt mig så bra som just när jag sitter på en nordistravare. Det är nog inte svårare, än att det är min grej och det jag ska gå emot strömmen och satsa på! Det jag kan som inte ALLA andra gör lika bra.