En hästtjejs vardag

Jag måste erkänna att jag verkligen älskar att sitta och titta i hästtidningar, se alla bilder på alla rika hästmänniskor som glassar runt i den dyraste utrustningen och drömma mig bort. Jag kan inte låta bli att önska att jag själv hade det så, med så supersnygg utrustning på mig och en så superdyr och fin häst att det kvittade ifall jag red bra eller inte- vi skulle se bra ut hur som helst tack vare utrustningen. Givetvis vill jag ha det så, vem vill inte det?

Men samtidigt vet jag ju att det inte är utrustningen som avgör hur bra en ryttare rider. Visst kan utrustningen lura ögat och få oss att tro att det är den där snygga tjejen med de snygga designridstövlarna och den superdyra proffshjälmen som rider bäst, att den som har den bästa hästen är den mest talangfulla ryttaren. Men då har man köpt sig framgång. Den bästa ryttaren kan lika gärna vara den som går i sina gamla jodphurs och hjälmen med nött framskärm, som kämpar på med sin häst, möter motgångar men kämpar vidare.

Det är synd att det oftast är de som har en massa pengar som når en plats på världsrankingen och de som inte har så mycket pengar oftast hamnar i skymundan. För de som verkligen kämpar vidare vad som än händer, sätter hästen i första hand och använder justa metoder är de som egentligen borde hamna i eliten.

Allt oftare hör man om dopning i hästvärlden, och vem hade väl trott att man gav hästar anabola steroider i muskelbyggande syfte? Helt vansinnigt! Men inte är det slitvargarna som använder sig av sådana metoder, de är de rika som som vanligt ska ta genvägar till toppen. Jäkla fuskare!