Låt mångsidigheten flöda, så även på dressyrbanorna
Så kom prisutdelningen, där det förkunnades att två stycken hade lika många poäng och båda låg på tredje plats. En av dem var nordisen. Men tydligen var det då det allmänna intrycket som räknades för att avgöra vem som skulle få tredjepriset, och vilken av hästarna tror ni domarna bedömt gett bäst intryck?
Det alldagliga, bruna (?) halvblodet fick tredjepriset medan den ståtliga nordisen fick nöja sig med en fjärdeprisrosett som kunde hämtas i sekretariatet senare. Det alldagliga bruna halvblodet flippade ur totalt på prisutdelningen och gav inte alls ett särskilt trevligt intryck vad jag såg.
Är hästsporten verkligen så orättvis, att bara de nätta halvbloden får synas på prisutdelningar? Att det är helt förbjudet, för en alldeles fantastisk nordis att putta ner något av dem från prispallen? Jag tycker det är sorgligt om inte alla, oavsett vilken hästras man rider, ska ha samma möjligheter på dressyrtävlingar. Ja, allra minst på LC nivå som denna klassen faktiskt var!
Kanske är det dags att se över bedömningsmetoderna och utrota den, ja hästrasism rentav, som råder på tävlingsbanorna? Jag är så förbannat trött på standardhästarna, de nätta fuxhalvbloden som regerar dressyrvärlden. Nog är det väl på tiden att släppa in även kallbloden i matchen, och visa upp lite mångsidighet!
Alla skall ha rätt till lika behandling och lika möjligheter utan att plånbokens storlek ska styra vilka som placerar sig bäst på tävligar!
Eller?
Härda dem!
Nu börjar det bli dags att damma av bloggen känner jag. Länge sedan var det jag skrev här, men nu när sommaren är här så är det väl dags för en nystart!
För några veckor sedan var jag på dressyrtävling. Jag red inte själv, utan fotade med kameran lite diskret. Utan blixt, givetvis utan blixt.
Så plötsligt kände jag hur någon knackade mig på axeln, jag vände mig om och där stod en förmodad ponnymamma. "Jag måste be dig sluta fota, ponnyn är så rädd för kameror". Jag blev lite förvånad men förklarade i alla fall, att jag ju självklart inte fotade med blixt och trodde därmed att problemet skulle vara ur världen. Inte då, ponnymorsan hävdade bestämt att ponnyn var så otroligt fånig och att bara åsynen av en kamera tydligen skulle skrämma den från vettet. Lät det som i alla fall. Det var ju hur som helst inget jag försökte ta reda på, utan kunde inte annat än le lite ursäktande och stoppa undan kameran.
Men det satte verkligen mina tankar i rullning. En ynklig liten digitalkamera, en grå fyrkant som är typ 10 cm lång ... Vad har ponnyn för problem egentligen?! Nog borde man väl ändå kunna tycka, att ett sådant föremål inte ska vara något störningsmoment.
Men mest undrar jag, hur det kommer sig att ägarna inte vant ponnyn vid kameror om den nu är så rädd för dem. Är man nu ute och tävlar, är det väl mäkta dumt att riskera att få sin ritt förstörd bara för en sådan petitess som en kamera, för folk fotar på tävlingar. Det händer alltid. Varför eliminerar man inte alla risker man kan?
Eller blev jag helt enkelt bara lurad? Kanske var det bara en ursäkt av ponnymorsan för att hennes dotter helt enkelt inte ville vara med på bild? För inte kan väl ponnyn ha något emot att bli fotad i alla fall ...
